0910

Carlgren och Marton Del 3 inlägg 1

Professionellt objekt.

I kapitel 8 Från "hur" till "vad" tar Carlgren och Marton upp exempel på professionellt objekt. De tar exempelvis upp att en bilmekanikers professionella objekt är "alla möjliga bilar i alla möjliga tillstånd", läkares professionella objekt är människor i avseendet hälsa/sjukdom. Lärares professionella objekt är således lärandet och inte att vara "bra på barn" (sid 219). Så vad är då en bra lärare? Vad är det som gör en utbildad lärare bättre än en person som inte är utbildad lärare? Allt som oftast ser vi att outbildad personal står som lärare i skolan. I samma stund som läraryrket kritiseras för att inte uppfylla de krav som ställs sätts personer in i skolan, att undervisa, som inte har någon utbildning i hur man undervisar utan bara vad som ska läras ut. Det innebär att skolan går ett steg tillbaka i sin utveckling. Vad är det som gör att det finns outbildad personal i skolorna? Är det brist på utbildade lärare eller är det en kostnadsfråga? Jag anser att läraryrket är ett av de svåraste yrken som finns. Som lärare kan man inte bara slå upp i ett uppslagsverk hur man skall gå tillväga för att lära ut. Man måste hela tiden kunna motivera sina elever, ändra sitt sätt att lära ut om man ser att någon inte hänger med. Vara lyhörd och se till varje enskild individ. Att hela tiden hålla sig "on top of things" känns som en viktig del i yrket.

Carlgren och Marton del 2 inlägg 2

Jag tycker att det är intressant när de i boken tar upp effekten av att samarbeta. Huruvida det gynnar den som är lite sämre att samarbeta med den som är lite bättre. Jag tror även att den som är lite bättre kan gynnas genom detta samarbete. Genom att man förklarar för andra blir man också säkrare på sig själv. Sen är inte grupparbeten alltid vägen att gå. Som mycket annat vad gäller skolan finns det inget rätt eller fel. Bara olika sätt att gåtillväga.

Carlgen och Marton del 2

I boken står det "Ingen kan lära någon annan något. Eleverna måste lära sig själva" (sid  127). Detta tycker jag är något att tänka på. Alla elever är olika och jobbar på olika sätt. Det som funkar för en elev är inte alls bra för nästa. Detta måste ändå ligga till grunden när man som lärare går in i en klass. Det är viktigt att lärarna hittar rätt metod, rätt verktyg för att stimulera varje elev.
   Frågan är då vilket som är bäst: Klassindelad undervisning eller efter kunnande? Att dela in grupper där eleverna har lite olika ålder men kommit lika långt i ämnet. Eller skall man hålla på den traditionella klassen där läraren föser klassen i samma riktning? Jag har en fundering om att ha kvar den ursprungliga klassen men att resurserna på såkallade hjälplärare måste utökas. Där man fortfarande kan "fösa eleverna i samma riktning" men med extra hjälp till de som behöver lite extra stöd, att hitta andra vägar. Att börja dela in klasser efter hur duktig man är kan kanske kännas som ett utpekande. Jag tror det kan bli rörigt om man börjar blanda klasserna för mycket och att det då är lätt att man tappar några elever. Att några hamnar i kläm. Jag minns själv från skoltiden att de elever som hade svårt ofta ledsnade, tappade koncentrarionen och då blev stökiga i klassrummet eftersom läraren inte riktigt han med. Det hände även med de duktiga eleverna när de istället var klara med sina uppgifter.
   Det är så svårt att tänka sig in i dessa situationer när man själv inte har någon erfarenhet. Men att lära genom att låta eleverna delta måste ändå vara det bästa. Att genom "lek" få eleverna att själva koppla olika sammanhang. Jag tänker mest på elever i den tidiga grundskolan, eftersom min valda inriktning är förskolan. Gymnasiet känns mycket avlägset för mig.