I boken står det "Ingen kan lära någon annan något. Eleverna måste lära sig själva" (sid 127). Detta tycker jag är något att tänka på. Alla elever är olika och jobbar på olika sätt. Det som funkar för en elev är inte alls bra för nästa. Detta måste ändå ligga till grunden när man som lärare går in i en klass. Det är viktigt att lärarna hittar rätt metod, rätt verktyg för att stimulera varje elev.
Frågan är då vilket som är bäst: Klassindelad undervisning eller efter kunnande? Att dela in grupper där eleverna har lite olika ålder men kommit lika långt i ämnet. Eller skall man hålla på den traditionella klassen där läraren föser klassen i samma riktning? Jag har en fundering om att ha kvar den ursprungliga klassen men att resurserna på såkallade hjälplärare måste utökas. Där man fortfarande kan "fösa eleverna i samma riktning" men med extra hjälp till de som behöver lite extra stöd, att hitta andra vägar. Att börja dela in klasser efter hur duktig man är kan kanske kännas som ett utpekande. Jag tror det kan bli rörigt om man börjar blanda klasserna för mycket och att det då är lätt att man tappar några elever. Att några hamnar i kläm. Jag minns själv från skoltiden att de elever som hade svårt ofta ledsnade, tappade koncentrarionen och då blev stökiga i klassrummet eftersom läraren inte riktigt han med. Det hände även med de duktiga eleverna när de istället var klara med sina uppgifter.
Det är så svårt att tänka sig in i dessa situationer när man själv inte har någon erfarenhet. Men att lära genom att låta eleverna delta måste ändå vara det bästa. Att genom "lek" få eleverna att själva koppla olika sammanhang. Jag tänker mest på elever i den tidiga grundskolan, eftersom min valda inriktning är förskolan. Gymnasiet känns mycket avlägset för mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar